Ja, nu var det förfärligt länge sen jag skrev i bloggen. Jag har ingen aning var tiden tar vägen, men den sista månaden, kanske t om två sista, har snurrat fortare än nånsin. Jag har varit överhopad med jobb som tagit över både dagar och kvällar.
Fast idag ligger jag hemma och är lite ynklig, har varit sjuk en vecka och efter besök hos farbror doktorn fick jag beskedet att jag har misstänkt lunginflammation. Men jag har upptäckt något fantastiskt den här veckan. Jag har legat en hel vecka i sängen, max varit uppe 10 minuter åt gången, jag har ätit allt nyttigt och onyttigt som kommit i min väg (varför blir man så fruktansvärt sugen på sötsaker och annat mög när man är sjuk?) och ändå har jag inte ökat ett gram i vikt. Min helt fantastiska hosta har dessutom maxat mina magmuskler. Det måste väl ändå ses som en bonus mitt i all ynklighet? :-)

Sista tiden har jag inte tränat så mycket, mest beroende på allt jobb jag haft. Jag har helt enkelt inte hunnit, eller har jag varit så trött att jag bara inte orkat. Och av någon anledning tappar jag alltid lite sugen på träning så här på hösten, jag lider av lätt höstdepression som gör mig nedstämd och ledsen och gör att jag helst vill krypa in under täcket hela dagarna när mörket faller på.

Men helgerna har jag utnyttjat till att spela en hel del golf. Det är utmanande, roligt och frustrerande - allt i ett. Och jag har kommit att gilla det väldigt mycket. Sista tiden har jag hittat rätt i min sving och jag känner att utvecklingen går framåt.

Jag och mannen har ställt upp i tre tävlingar i år. Jag som alltid gillat lagsport mer än individuella utmaningar tycker det är skitroligt att tävla tillsammans. Och vi har varit riktigt framgångsrika måste jag säga. Vi började för ett år sedan och under det här första året har vi harvat, kämpat, utvecklats, gått tillbaka fem steg för att ta sju framåt igen.. Individuellt imponerar vi inte på någon tror jag :-) Men vi har fått några styrkor som gör att vi kompletterar varandra fantastiskt bra. Mannen slår galet långa utslag och har helt fantastiskt inspel medan min styrka ligger på dom halvlånga slagen på 70-100 meter och puttarna.

Första tävlingen vi ställde upp i var Spanienresan, 104 startande par och vi gick i mål på 13 plats, fyra slag efter vinnande laget. Massa bollar i pris minsann. Det var en lycklig dag, första tävlingen och vi fick pris - det var stort.
Några veckor senare var det dags för Sista damernas. Då bjöd jag med mannen att tävla med mig. Han spelade fantastiskt bra och jag harvade mest runt. Men vi lyckades minsann norpa åt oss andra plats.  Ganska generade fick vi välja vårt pris på prisbordet och fick även en blomsterkvast med oss hem. En varsin funktionströja blev det den här gången. Väl användbart både på golfbanan och under mc-stället :-)

Och nu sist, för ett par veckor sedan, ställde vi upp i årets sista tävling - Gåsagolfen. Det är en riktigt rolig tävlingsform där man reggar bästa resultatet under två dagar. Så där man har dåligt på lördagen kan man rätta till under söndagen. Det gör att resultaten brukar bli riktigt bra. Helgen innan tävlingen gick vi ut och spelade en runda. Mannen spelade bedrövligt, har nog aldrig sett honom så usel faktiskt medan jag spelade riktigt bra. Helt plötsligt stämde allting och jag kände mig så avslappnad på banan. Och fråga inte vad som hände under tävlingsdagarna - men vi tog minsann hem hela alltet. Första plats! Seger! Jag kan fortfarande känna glädjen i maggropen efter det. Mannan hämtade givetvis upp sitt spel och jag var lika lugn som helgen innan. Det bara flöt på, kändes så fint - så som det förmodligen SKA kännas när man spelar golf :-) Ja, folk kan säga vad dom vill… men det ÄR roligt att vinna! Man blir glad och man känner sig stolt och duktig.  Det finns egentligen bara ett jobbigt moment med det där. Jag inser att jag aldrig vill vinna en individuell tävling - jag har nämligen extrem scenskräck. Jag blir såååå generad, så blyg och bortkommen av all uppmärksamhet man får. Och så ska man dessutom hålla tal - jeewsees. Nej, det fick mannen ta hand om - jag fick inte fram ett ljud :-)
Och priset? Ja, hahaha, vi fick med oss en varsin gås hem!!! Så nu ligger det 10 kg gås i vår frys som vi ska mumsa på om ett par veckor i glada vänners lag!! Bara att kunna ställa till med en sådan fest känns som en vinst bara det :-)


Det gläder mig verkligen att jag och mannen har hittat det här intresset tillsammans och att vi som trivs ihop, har roligt tillsammans och fungerar så fint även håller ihop som ett team i sådana här sammanhang. Jag tycker det är mycket styrka i det. Vi är så nya golfare än så länge så vi har ingen press - vi skrattar åt våra misstag och kommenterar dom lite komiskt, vi känner ingen press att prestera nåt heller, vilket gör att vi är rätt avslappnade både vårt spel och umgänget med motspelarna. Vi har trevlig helt enkelt!!

Å nu ska vi snart äda redi skaunsk gausamidda, dä ska ble gött!!

Vi ses när vi ses!
Väl mött!
:o)

... är det lätt att känna sig osäker. Det känns nervöst, pirrigt och man får lite fjärilar i magen. Ska jag klara detta?  Men nu har det hänt, nu är det gjort. På en av mina  favoritplatser i Sverige dessutom. Nu är jag en i gänget, och jag  känner mig allt lite stolt. Det här är ett stort steg. Lite nervös var jag allt.  Första tio minuterna var som jag trodde lite osäkert, stelt och  stapplande och pulsen gick upp ganska direkt. Men efter ett tag gav det med sig och det började kännas lättare och enklare i andningen. De nya löparskorna kändes riktigt sköna och jag la ett par kilometer bakom mig både på asfalt och skogsstigar.  Kul? Nja, inte jätte. Men jag vill nog känna att jag behärskar det lite bättre innan det blir full njutning. Jag är dessutom ingen morgonträningsmänniska vilket gjorde det lite extra motigt, att dessutom ge sig iväg med morgonmackan fortfarande på väg ner var inget bra drag.  Men imorgon är det bara att på det igen. Nu vet jag mer, känner mig mer säker på hur jag står inför det här. Och nu VET jag att jag fixar det här med att springa - lite stolt kan jag väl få känna mig.  Jodå, det tycker jag nog. Därför belönar jag mig just nu med att ligga raklång på stranden för att njuta av den sköna sommarsolen :-) Ha det bäst! Väl mött :-)

Jag har kämpat friskt den här våren tycker jag, och i fredags gjorde jag en liten värdemätning på min envishet genom att hoppa upp på vågen igen. Och minsann - ett kilo till!! Samma vikt som i fjol, men fortfarande två kvar till målet. Men, det går på rätt håll - absolut!! Det här var mitt delmål, jag lovade mig själv att bli nöjd om jag kom hit, så då får jag ju vara det… nöjd alltså. En liten klapp på axeln, Malin :-)

Men nu händer det grejor alltså. Det finns inget mer effektiv och pepprande än att ha ett äkta mål framför sig, ett datum där man 'måste vara klar' liksom. Jag har blivit bjuden på fest - och inte vilken fest som helst - det är dags för bröllop!! Livets fest - den gladaste av alla!
Någon gång i oktober blir det att åka till England och delta i det mest vackra som finns - bekräftelse av äkta kärlek.
Och vad passar bättre än att utnyttja detta tillfälle till att verkligen ge järnet att nå till det slutgiltiga målet. Tre månader - två kilo - jamen kom igen - det måste ju gå. Eller hur??
Men tro mig, mina vänner - jag lovar att jag kommer att ha lika roligt oavsett vilken vikt jag har vid det tillfället - jag bara utnyttjar läget som sagt ;-)

Väl mött!
:o)

Jag har tänkt… det gör jag ibland :-)

Vi är ju inte jättemånga som bloggar här på TA än så länge. Själv hoppas jag det blir fler och fler som ansluter till detta forum. Man behöver absolut inte skriva varje dag, men lite då och då är ganska trevligt. Vi bloggare skriver för att det är kul, för att skriva av sig, eller helt enkelt för att använda bloggen som en dagbok. Men jag tror de flesta som skriver i en blogg har ett behov att få någon form av respons på sina inlägg. Som ett gilla-tryck eller en najsig kommentar på det inlägg man skrivit. Som en liten bekräftelse att nån har läst och uppskattat det man lagt ner tid på att skriva och dela med sig.

Så jag fick en idé, kunde vara kul om någon kommenterade den :-)

Varför inte lägga in som rutin, att om man gör ett inlägg, så kommentera minst ett annat. Ibland vet man såklart inte vad man ska skriva, men tryck på Gilla-knappen då :-) Jag menar inte detta som ett tvång eller en regel för att få blogga, utan som en tyst överenskommelse med sig själv. Jag tror i alla fall att vi tillsammans får lite mer rulle på bloggandet, fler kommer att ansluta och vi som redan skriver blir uppmuntrade och sporrade att skriva mer.
Vad tror ni??

Jag tänker i alla fall börja med det redan idag, hoppas ni joinar :-)

Annars - väl mött!
:o)

Nu har jag tagit ett stort kliv i mitt träningsliv. Inspirerad och utmanad (väldigt tacksam uppgift, jag går på det varje gång :-) ), fast mest inpirerad, av mina springande vänner har nu investerat i ett par löpardojjor.

Det låter så härligt med alla som berättar om sina löparrundor så jag tänkte... kanske, kanske jag också kan ge mig på det där. Så nu ska det börja joggas alltså :-)

Ni som inte känner mig förstår inte riktigt det stora i det här, det förstår jag ju – jag menar – det är ju bara ett par skor, några km i skogen eller så, skönt, mysigt och avkopplande. Men nu hör det till saken att jag avskyr att springa, tycker nog det är det tråkigaste att ge sig på om jag ska vara ärlig. Men jag har bestämt mig för att vara lite ödmjuk inför detta och ge det en chans :-)

Den är trött, har ont och får för lite mat :-)

En vecka kvar till semestern och jag håller mig envist kvar vid min tränings- och kostplanering. Men just nu känns min kropp lite sliten. Det känns som jag dras med en konstant träningsvärk, varje muskelträning kräver lite extra vilja att ta sig igenom, för det gör ont, framförallt i mina ben.
Och eftersom mitt viktmål inte uppfylls har jag därför sista veckan minskat portionerna på min tallrik. Jag har inte ändrat på min kost för den tror jag på fortfarande, bara minskat mängden en aning. Det gör mig hungrig förstås, och det uppskattas inte av min kropp alls - den knorrar och blir lite seg stundtals. Dessutom har sista veckan inneburit enorm mycket jobb som alltid inför semestern. Många timmar framför datorn och mycket tankearbete där hjärnan får jobba intensivt. Trött? Självklart! :-)
Att min medicinska……'åkomma' dessutom gör att jag ständigt har ont i kroppen och är konstant trött gör ju inte det hela enklare om man säger så :-) Asch, det är bara å gilla läget - det går att leva med….

Borde jag ta det lite lugnt, trappa ner lite, ha någon vilodag?? Förmodligen.
Kommer jag att göra så? Nej, inte alls. En vecka kvar, jag har ett mål och en utmaning på schemat så jag kör vidare. Visst finns det kvällar där jag undrar vad jag pysslar med - absolut… men va fanken...
Ha ha - det hela får mig att tänka på en sång min kompis och jag envisades att sjunga på när vi var små :-)

http://www.youtube.com/watch?v=8diutihIZlM

Vad är det som driver oss till att träna, trots motivationen tryter och det känns motigt av olika anledningar…? Den frågan ser jag ibland…
För egen del är svaret ganska enkelt - jag älskar verkligen att träna. Det är sällan jag känner mig omotiverad och de gånger det händer kickar det oftast igång när jag väl är igång. Jag gillar också gemenskapen som träningen ger tillgång till, för min del på Träningsakademin och Allerums golfklubb. Det är roligt att träffa likasinnade, träna tillsammans och snacka lite skit - det är en lisa för själen bara det…

Att jag inte uppfyllt mitt mål ännu gör mig inte förkrossad precis, jag gläds ju av min träning, jag får jobba på sikt istället. Jag tröstar mig med att jag är mer vältränad än jag ser ut - under det mjuka fluffet som täcker min kropp göms magrutor och muskulösa välsvarvade ben :-) Jag är helt säker på det - så måste det vara :-)

Hm, tror jag ska summera veckan när jag ändå är igång med skrivandet:
Måndag - Zumba med Anki, denna energiska, glada tjej med förmåga att plocka fram sån glädje i sin grupp. Dit går man aldrig omotiverad. Fullt ös som vanligt! En timmes promenad.
Tisdag - ojdå, fint väder och sköna bad vid Klitterhus :-) och timmespromenad
Onsdag - golflektion och en timmes träning på rangen, inte jätteansträngande för kroppen, men för tålamodet och humöret :-). Plantering av nyinköpta växter som visade sig bli ett tvåtimmarsprojekt eftersom jag möblerade om en hel del växter - gräva, gräva, gräva. Halvtimmespromenad efter det. Hoppla - sen kväll blev det visst.
Torsdag - Zumba och Body Combat med Malin. Puh, den människan kör ju stenhårt från start till mål. Lika roligt som vanligt och helt slut. Sen kväll och missad kvällspromenad (aj, aj, aj)
Fredag - mc-tur till Mölle och en fika på stan, sen kväll och missad kvällspromenad (vafalls!!)

Idag lördag har jag börjat med att kompensera för den ena missade promenaden med en 1,5 timmes promenad. Härligt. Ikväll blir det den sedvanliga timmespromenaden. I morgon blir det förmodligen golf (två timmars promenad) plus timmespromenaden. Då är jag förlåten va?? :-)

Ha en go helg!
Väl mött!

… och ändå tillåta sig att känna sig nöjd.

Jag har farit med osanning… Ja, det har jag, fy på mig!
Jag sa i mitt första blogginlägg här på TA att jag inte hade något speciellt mål med min träning, att det var mest för att det var kul och för att hålla igång (nånting sånt skrev jag). Det är förvisso sant, absolut! Men inte hela sanningen…

Mitt icke omnämnda mål är att till midsommar nå en specifik vikt. Jag kollade läget på vågen i början av året och det skulle innebära  5 kilos viktminskning. Ganska tufft mål för där har jag inte varit på många år! ! Kanske inte helt nödvändigt, men jag vill bara se om det går, om jag KAN. Utmaningar ni vet… :-)
För två tre månader sen tyckte jag inte att jag kom någonvart så jag bestämde mig för att tuffa till det lite. Så vid 'uppstarten' vägde jag mig för att checka av, och… vafalls!! Jag hade gått upp ett kilo, vilket helt plötsligt innebar att jag hade 6 kilo att tampas med!! Taskigt läge tyckte jag nog…
Jag tror på långsiktiga lösningar och ville inte rivstarta med någon form av kur utan tog nu bort godsakerna från lördagskvällarna och kolhydrater från mattallriken helt och hållet. Jag har under våren varit lite mer målmedveten med min träning och kost, även om det inte inneburit så stora förändringar.

För två veckor sen, lite drygt, fick jag frågan av Rolf om min målsättning med min träning - 'Jaha, Malin, vad är ditt nästa mål med din träning?'. Meh!!! Det skulle jag ju inte berätta för någon utan jobba med i det tysta, rädd för att misslyckas och känna mig dålig. En taskig personlighet jag dras med sen unga år - stora krav på mig själv, hög prestationsångest och just den här känslan av att vara dålig om jag inte klarar av saker och ting…
Men, nu jag berättade i alla fall om min plan och förklarade också att det gick lite trögt. Jag har en medicinsk…. 'åkomma' som jag märker ställer till det och försvårar det för mig. Mina vanliga enkla knep fungerar helt enkelt inte längre… utan jag får vara lite lite tuffare numera. Så då är jag det helt enkelt :-) Jag vägrar luta mig tillbaka med förevändningar som 'asch, nu går det ändå inte'… Nej, här har jag god nytta av min berömda envishet och glädje över att träna.

Att berätta, att säga högt hur målen ser ut visade sig vara väldans bra (inte så farligt heller :-) ). Som vanligt kommer Rolf med uppmuntran och goda råd samtidigt som han kickar igång nästa nivå av det där jävlarinamma man måste ha för att verkligen komma vidare. Han köpte inte alls mina förevändningar och bortförklaringar till varför mina planerade entimmespromenader inte uppfyllts :-) Så, tacksam för de råd jag fick bestämde jag nu för att mina promenader SKA bli av, oavsett - inga bortförklaringar här nu!! Även mina träningsdagar på TA skulle avslutas med min långpromenad.

Nu har mina två veckor gått och dags att summera. Tränat bra har jag gjort, bra mix på förbränning- och styrkepass. Maten och godsakerna sköter jag fint. Men promenaderna - hm…. Av 14 möjliga dagar blev det 8-9 promenader. Visst, över 50% men långt i från 100. Misslyckande nr 1 alltså. Och fast jag lovat mig själv att inte väga mig förrän midsommar klev jag ändå upp på vågen och konstaterade att misslyckande nr 2 var ett faktum. Ett ynka kilo ner och bara två veckor kvar till midsommar. 3 kilo på två veckor, när det tagit 2-3 månader för de 3 första…. skit också!!
Blev lite slokörad och modfälld. Besviken.

MEN SÅ…. när besvikelsen släppt vände tankarna. Jag har väl visst gjort ett fint jobb!! Nej, jag har inte gått 14 promenader på 14 dagar, men när jag backade bandet och konstaterade varför så insåg jag att det var nog de två sämsta veckorna för denna manöver. Första veckan gick fint,  missade nog bara en eller två dagar. Men vecka två!!! Med stor familj, saker som måste tas om hand, tre tonårstöser och en skolavslutning gick det bara inte, många ärenden, mycket hår och smink… :-) Helt enkelt  - jag hann bara inte med allt.
Bara en av de missade dagarna berodde på att jag faktiskt inte orkade, både kropp och hjärna var trötta. Alla övriga dagar har innehållit träning, golf eller inlines. Varför ska jag då vara besviken och missnöjd? Och jag HAR ju faktiskt gått ner, ytterligare ett kilo. Jag är ETT kilo ifrån min vikt sen förra året, då jag faktiskt kände mig hyfsat nöjd. Jag känner mig slimmare och mår bättre - det är ju en vinst bara det tycker jag. Så jag tycker jag är värd en liten klapp på axeln och känner mig rätt nöjd ändå. Till midsommar kommer jag inte att fixa min målsättning, det förstår jag ju… men då får jag väl satsa på min semestervecka istället då. Så jag fortsätter!!! Det SKA GÅ!!

Jag tror det är viktigt att inte vara för hård mot sig själv. Att man får känna sig nöjd och duktig trots att man inte går hela vägen. Att man SER de framsteg man faktiskt gör!! Då blir det fortsatt roligt, och jag vill ha roligt! Det är viktigt i mitt liv!

Så - tre veckor till semester. Ikväll snörar jag på mig mina EasyTone-dojjor och fortsätter: 21 dagar = 21 promenader. Jajemen! Det fixar sig!

Väl mött, vi ses! :o)

 Söndag = vila? Nejdå, inte alls – så behöver det inte alls vara...

I söndags gick hela dagen i sportens tecken.

TA Ängelholm erbjöd oss medlemmar att prova på BodyAttack. Givetvis måste jag bara prova!

Jaha, nu skrev jag ju i mitt första inlägg att jag blir jag ju gnällig och på dåligt humör av att inte få träna. Och nu blev det ju så, och det är dom elaka bacillernas fel som tvingade mig till 14 dagars träningsuppehåll!
Horisontalläge i 5 dagar där den enda motion jag orkade med var den långsamma promenaden mellan sängen, toaletten, matbordet och TV-soffan. När inte ens en svängom med dammsugaren kunde genomföras förra veckan utan förhöjd puls och svettningar förstod jag att träningen fick vila ett tag till :-)

Men jag känner mig ändå duktig. Jag har helt slutat äta godis sen en månad tillbaka, vilket är en enorm viljestyrka. Inte ens lördagens frestelse i form av en påse Marianne fick mig att rucka på mitt löfte till mig själv. Jag har också dragit ner kraftigt på kolhydrater i form av pasta, potatis och ris. Tyvärr ser jag inga resultat av detta, nja kläderna sitter kanske lite skönare men vågen visar detsamma, men jag däremot KÄNNER jag. Jag mår så mycket bättre av att skalat bort dessa 'ingredienser' från min mattallrik.

Idag äntligen är jag redo för mitt första pass på TA. Jag tog två långpromenader i slutet av veckan och igår gick jag 9 hål på golfbanan. Japp, jodå, jajemen - jag är redo!
Så det är med glädje och lätta steg jag kommer att gå till Zumban idag! Kanske minsann inleder med lite Crosstrainer och gym...

Inspirerad av Rolfs vänliga inbjudan till att starta en blogg här på TA visade att jag  inte så svårövertalad trots allt, datanörd som jag är kan jag inte annat än anta utmaningen. Så jag fattade penn… tja, tangentbordet och nu sitter jag alltså här och ska författa mina första ord…

Jag har tränat på TA i Ängelholm sen 2003-2004 nångång (jeewsees!!) så jag känner mig snart som en inventarie. Det var Box-passet som lurade hit mig, men allteftersom har jag nog snart provat på det mesta av passen.
Just nu är det Body Combat och Zumba som står mig varmast om hjärtat, blandat med träning på gymmet. För mig är träning en livsstil, jag tycker det är vansinnigt roligt - uppehåll gör mig ganska gnällig och otrevlig. Jag har inga direkta mål med min träning, jag vill bara må bra, träffa folk, svettas, få ont i musklerna, skaka på rumpan lite :-)
Däremot märker jag att min kropp inte mår bra av att inte träna - och så kan vi inte ha det!

Tycker jag har hittat en fin mix nu: Body Combat, cykel och crosstrainer ger mycket puls och styrka, styrketräningen ger musklerna lite struktur och hjälper till med förbränningen och Zumban, ja Zumban, denna pulshöjande dans - den blir jag bara så sjukt glad av!
På detta lägger jag lite långpromenader (målet är en långpromenad om dagen) och en golfrunda då och då när tiden räcker till.

Vi ses - både på TA och här på bloggen!
Väl mött!
/Malin